susannelundin

Julkänslan smyger sig på…

Ja, så står en liten trälåda på mitt köksbord med hyacinter och i fönstret står amaryllisen, en röd till de vita gardinerna. På gardinerna sitter två röda rosetter på varje längd och i fönstret står två adventsstjärnor på fot…Ja, det känns så där lagom mycket jul. I morse var jag till kyrkan och tittade på luciatåget och fick lyssna på lite luciasånger. En fin tradition, något som finns med i hjärtat genom livet.

Bakning var det i helgen som gick, det mesta avverkades på en gång. Lussekatter, pepparkakor, brysselkex, schackrutor, mjuk pepparkaka och knäck. Kvar att göra biskvier och ja, kanske ett par kaksorter till…Ja, just hade beställning på lakriskola också…Hm, bakningsläget under kontroll! Julklappsläget är däremot inte under kontroll, Aaaahhh, vad ska man ge för något? Lättare till vissa, men mycket svårt till andra…Fantasin tryter…

Ja, vi jular vidare!!!

Hm, jag kan i bland roa mig med lite skrivning...Lite små utkast till inledningar, någon dikt i bland, några bra meningar med starka ord, udda ord, gamla ord eller diaktala ord kan också formuleras och lagras...I huvudet oftast...Ord är makt!

Egentligen förstod jag aldrig vad som hände. Jag hade aldrig sett honom förut, aldrig lagt märke till hans släpande steg fast han måste ha passerat bara några meter ifrån mig. Kanske hade jag till och med tagit betalt av honom när jag suttit i kassan på biografen. Kanske endast en sedel hade skilt våra händer åt. En kväll, en speciell kväll kom han mycket närmare mig än jag någonsin velat.

Anna fumlade med den stora nyckelknippan. Efter några tafatta försök fick hon tag i rätt nyckel och vred om låset på dörren. När Anna vände sig om för att gå ut slog kyrkklockan kvart i tolv. Luften var kall och kastanjerna efter åkanten hade fällt sina blad för vintern och stod nu med kala mörka kronor. Med snabba steg styrde hon runt hörnet förbi fiket och tvekade en kort sekund innan hon tog gångvägen in mot slottsparken. Det var mörkret, det dunkla, de stora trädens siluetter i parken som fått henne att tveka, men tidsvinsten fick henne att fortsätta. När hon närmade sig granhäcken halvvägs inne i parken småsprang hon fram och andades ytligt som ett förskrämt djur. Rädslan satt i hennes kropp och hon banade framåt och han inte väja för den mörka gestalt som frigjorde sig ur häcken och spärrade hennes väg…(här får din fantasi fortsätta...)

Det är märkligt vad gråa dagarna är. Frågar du vad jag gjorde förra veckan på exempelvis onsdag så vet jag faktiskt inte alls vad som hände den dagen.

Det är med möda man plockar fram januaridagarna. De ligger något grått töcken av obetydelse över hela månaden. Plånboken är tunn, vädret ofta tufft och mörkret kommer tidigt innan man har hunnit slutat arbetet för dagen. Egentligen skulle hela månaden behöva livas upp med något glatt, kanske det är dags för en ny ritual där vi firar januari? Frågan är vem som ska firas och varför…

Kanske vi skulle kunna fira kung Bore? Färgerna för firandet bör vara grått med inslag av en kall blå nyans, små fula plastfigurer föreställande Bore kan tillverkas i Korea och de ska vara mjuka över magen så man kan trycka till och få dockan att blåsa ut ett vindsliknande ljud genom munnen. Förstås är dockan klädd i grått och blått och har ett ansiktsuttryck som inte är allt för gulligt, utan blicken ska vara kall och hård som en nordanvind i januari.

Maten bör inte vara så överdådig, utan gärna lite halvtråkig konserverad som hela månaden är i sig. En liten torr fiskrätt med en sås som är smaksatt med citron. Efterrätt skulle kunna vara någon otäck form av pudding, typ brödpudding. Drycken skulle väl vara av mjöd och inte vara allt för god. Ja, maten ska väl vara lite som ett straff för allt frosseri som julen erbjöd och lika tråkig som januari...

Hm, jag ska fundera vidare…

Så är jag framme på dag trettio. Nu kan jag sluta skriva om ämnen jag inte själv valt att skriva om. Undrar hur det kommer att gå?

Ett sista ögonblick, jag tänker på hemresa. Den där dagen när hotellet ska lämnas och blicken faller över hotellets incheckningsdisk och den oftast svulstiga entrén. Den har tidigare beskådads på bild hos researrangören och är som ett varumärke. En sista blick över havet, en sista blick över gator och torg från bussens fönster på väg till flygplatsen. Utanför slakteriet hänger ett tjurhuvud som reklam och intill vägen står kaktusar med lila frukter. Den fina sanden virvlar upp på trottoarerna och bussen är kall och sval i den 35 –gradiga hettan. Flygplatsen närmar sig och allt blir till en transortsträcka hem. Incheckning, väntan, förseningar, skynda, hasta, ila. Sverige, kväll, natt med kyla som slår mot benen och trötthet som svider i ögonen.

Ett sista ögonblick,

ögon som möts ljudlöst, talande utan ord.

När var det sista ögonblicket?

När möttes vi utan ord?

Ögonblick av lycka, ögonblick av glädje,

ögonblick av smärta, ögonblick av sorg.

• Pengar
• Djupa existentiella samtal
• En St.bernardhund
• En airedaleterrier
• Värme ute
• Renoverat hus
• Nya möbler
• En ny Gudrun Sjödén kofta
• En snygg klänning
• Hudkräm för rynkig hud
• Omega 3 kapslar för att slippa torr hud
• Inspiration för utrensning av kroppens slaggprodukter
• Sömn i tillräcklig mängd
• Lottvinst
• Stor löneförhöjning
• Nya raggsockor
• Pansarskal för psykisk smärta
• Eget företagande i lunchsvängen utomlands
• Nya temuggar
• Insikt

Det finns flera platser som jag skulle kalla för favoritplats, så inte kan jag välja bara en.

En favoritplats en tidig morgon när kylan biter ute och slår in i huset är naturligtvis sängen. Tänk att ligga kvar och inte stoppa fötterna över sängkanten och känna kylan mot fotsulorna. Nej, täcket upp till hakan och en skön slummer, det är en favoritplats det!

En annan favoritplats är att låta sig värmas i solen. Underbart skönt, men tyvärr blir det inget av med det den här kalla årstiden. I mars börjar kanske solen titta fram och ge lite dagsmeja. Då trivs jag med att sitta ute mot en vägg eller i kanten av en sjö. Kanske finns det med lite kaffe, en smörgås och en stor god apelsin. UNDERBART och snart är vi där!

Flärkån, april -2010

En tredje favoritplats är att vara omgiven av vatten. Det är inte alltid det blir någon bra badtemperatur, men får solen värma i några dagar så brukar det kunna ske. Jag älskar då att bada. Ibland har det blivit en resa till varmare länder för att få bada när vår sommar inte har bjudit på något bad. Egentligen gillar jag att bada i bassäng också. En stund i en varm bubbelpool är inte fel!

En fjärde favoritplats är att sitta på ett café och prata, fundera och betrakta omgivningen. Det är som en liten paus i allt görande, att bara sjunka ner i en soffa eller på en stol och sörpla lite kaffe och gnaga på en smörgås eller kanske något sött och gott till kaffet. Mmmm…

En femte favoritplats är skogen och att vandra i fin skog på vägar och stigar tillsammans med två glada fyrbenta kamrater!

Mina rädslor, ja det finns väl många saker som jag oroar mig för, eller oroar och oroar…Ja, det finns händelser som definitivt är skrämmande.

Jag skulle inte vilja uppleva att mina barn dör före mig. Det är helt fel, helt fel ordning. Det här är lite av det pris man betalar när man skaffar barn. Att det ska hända dem något och att man då är maktlös. Inte heller skulle jag vilja bli svårt handikappad och inte kunna kommunicera med omvärlden. Jag vill inte bli ett ”skal”, varken fysiskt eller psykiskt.

Vad som syftas med denna rubrik är svårt att tolka, en första, en första…vad då En första lögn, en första kyss, en första tugga, en första dag… Det gemensamma för allt är att det alltid måste finnas en första gång. Ibland kanske det aldrig skulle bli en första…Bättre om det aldrig blivit en första…Eller så var det tur att det blev en första, eller tur i oturen kanske…För det hade aldrig blivit en andra...

Tja, jag kommer ihåg den första gången jag åt pizza. Det var 1975 och i Östersund på Onkel Adam. En helt ny trend, hade aldrig hört talats om pizza och jag fick en med musslor på…Ingen höjdare för en inlandsbo på tio år direkt! Konstigt var det i alla fall med de där doj,doj grejorna på pizzan.

Andra gången var i Uppsala 1977 och pizzan var himmelsk! Jag kommer ihåg att jag såg pappa inne på ICA affären och jag hade med mig en kompis som skulle äta pizza. Jag frågade pappa om jag kunde få pengar till en pizza. Han tyckte att det var dyrt, vilket är förståligt, för det var inte helt billigt med pizza då. I alla fall så fick jag köpa pizza och den var så fantastiskt god! Upptäckte att denna fantastiska pizzeria finns kvar än i dag under samma namn och det är 34 år sedan jag köpte min första pizza där, otroligt!

Jag gråter när det är sorgsamt och jag gråter av glädje. Så enkelt är det!

Jag kommer ihåg när jag och min kollega var på fortbildning och vi skulle få se på film som vi möjligtvis skulle kunna använda i undervisning. Ja, så satt vi där och tittade på filmen I taket lyser stjärnorna. Gissa om vi kämpade mot gråten…Ja, jag grät, så sorgligt, så starka scener. Det var i och för sig inte alla som grät under filmvisningen. En dam sov i stället för att titta på filmen och passade på att snarka rejält högt! I alla fall, för ett tag sedan såg jag filmen igen med min dotter eftersom den gick på filmkanalerna på TV och jag grät igen!  Ja, jag gråter över sjuka barn, skadade och döende djur, över starka emotionella avsked.

Jag kan också gråta när jag känner mig ledsen, händer att jag tycker att livet är svårt, att människor nära mig kan göra det svårt. Ibland hjälper det med gråten för att åter resa sig. Jag kan också gråta av ren och skär lycka! Det är väl inte så ofta det inträffar kanske, utan jag skrattar och gråter nog samtidigt åt sådant som är roligt eftersom den ironiska ådran som man är född med kräver det. Egentligen tror jag att mina tårar kommer mer i skratt än i sorg. Känns faktiskt bra!

Det behöver inte alltid vara stora händelser i ens liv som gör att man mår lite bättre. Det är klart, för att överhuvudtaget veta hur det är att må bättre än dåligt måste man må dåligt ibland... Jag hämtar mycket kraft från naturen och den kan få mig att må bättre…

Jag stod i värmen på havsstranden och vinden brisade lätt. Vattnet var klart och turkost och jag tänkte att detta måste jag minnas i vinter när kylan letar sig in i huset genom dess gamla gistna fasad och elden sprakar i den gamla kokspisen i köket. Åh, visst längtar jag igen och när jag sluter ögonen kan jag känna solens strålar på min kropp, hur de värmer mig, palmerna vajar, vattnet kluckar, glada människor, lekande barn, sand som silas mellan tårna, snäckorna, havets hemligheter.

Så går jag och hundarna i kanten av hygget, snart är vi uppe vid vägen som går långt in i skogen. Vi går den en liten bit och viker sedan av mot vänster. Vägen får lutning och den ökar successivt. Sikten blir friare ju högre upp vi kommer och när vi når toppen på berget blir sjöarna till speglar och lövträdens höstlöv reflekteras i sjöarnas speglar och andra berg tornar upp sig med tätt granbuskage och kala klipphyllor.

Det är vårkväll och jag tar på mig stövlarna och går mot sjön. Ännu är det snö kvar och är man inte på sin vakt kan man bli rejält blöt om foten far ner i ett hålrum i snön. Långt ut på isen sitter fyra-fem mörka siluetter. I kikaren tittar jag på de ståtliga fåglarna när de rör sina stora vingar upp och ner samtidigt som de basunerar ut våren. Isen har släppt från kanten i söderläge, men i norr ligger den stadigt förankrad med land. Doften är rå och kylan smyger sig på när solen går ner i granskogen.

Detta kan gälla små vardagliga saker som stora världsliga problem.

En liten sak som irriterar och har följt mig genom åren är att ingen i familjen vet hur man byter ut en tom toarulle i avsedd hållare. Ändå har vi den enklaste konstruktionen med en pinne som man lyfter upp och lägger tillbaka. Alltså ingen krånglig tvåhandsfattning med lock och hård fjäder för det kan jag förstå att det kan bli väldigt besvärligt att byta toarulle när det behövs. I bland är det till och med så illa att pinne och toarulle ligger på golvet bara sådär!!!

Ett annat litet irritationsmoment är en lämnad hög med brödsmulor som man ska behöva lägga armen i vid bordet. Lika illa tycker jag om en kletig arbetsbänk där det är smör, bröd och annat klet på. Tycker även att en skitig diskho är äcklig, Likaså ett skitigt handfat och för att inte säga en toalettstol som någon använt och haft sprakaralla på; Urk och fy!!!  Ja, nu kan jag verka som att det endast är hygieniska saker som irriterar mig, men se så är det inte!

Jag hatar orangea kuvert som kommer i brevlådan och vill tala om min pension. Det låter så vackert att man ska välja sitt sparande. Oj, oj staten, bestäm! Jag vill inte bry mig! Varför engagera sig i pensionsförsäkringar? ”Tänk på framtiden”, bla, bla, inte blir det något mer i slutänden, bara vad vi inbillas att tro! Hatar också allt som inte går att jämföra för att de räknar olika. Den fria och BILLIGARE marknaden, avreglerade elmarknaden. Oj, oj vad billigt det blev och vilken prispress de har bolagen!!! Är det någon som tjänat på detta förutom bolagen själva?

Ja, så kommer vi till de stora världsliga problemen då. Något jag ofta funderar över är de olika villkor vi människor har i våra liv. Kalla mig synisk den som vill, men vi människor är inte lika mycket värda. Våra liv värderas utifrån var vi föds. Håller vi oss nationellt så upprör det mig att vi inte kan ta bättre hand om sjukskrivna och att vi inte kan se till att ungdomar har en meningsfull vardag efter gymnasiet. Varför ska sjukskrivna känna dåligt samvete för att de är sjuka?, varför ska vi ha ungdomar som ska sitta hemma i stället för att få någon ingång till arbetsmarknaden?  Det upprör mig att vi inte kraftfullare kan ta hand om ungdomar med missbruksproblem och att vi inte kan ta hand om våra hemlösa. Vi är ett rikt land, vi borde kunna ta hand och värna om dem som behöver det.

Ser vi globalt kan man konstatera att våra liv är olika mycket värda. Har du råd att betala för exempelvis bromsmedicin mot AIDS då kan du få den, men kan du inte betala det höga priset får du inte heller någon medicin då får du faktiskt dö. Medicinen kostar inte så mycket i tillverkning, men det ska tjänas på allt. Detta innebär att en fattig Sydafrikan med AIDS inte har samma rätt att leva som jag, synisk och sant! Mitt och ditt liv är ju på intet sätt värt något mer än någon annans liv…Det utnyttjande som sker av fattiga länder är också något som berör och upprör mig. Vi använder dess naturtillgångar och lämnar ofta platser utan något ansvar att återställa eller återgälda. För mig har alltid solidaritet varit viktig, men i dagens samhälle är det tabu eftersom vi ska sträva efter den egna individens val, från solidaritet till individualism.

Det var sommar när detta ögonblick hände. Jag kommer ihåg att det fortfarande var varmt ute fast det var sent på kvällen. Jag var nitton, kanske tjugo år och min pojkvän hade ganska nyligen tagit körkort.

Det fanns aldrig några pengar, de var alltid slut innan halva månaden hade gått. I dag vet jag inte hur vi vände på slantarna, men det var mycket enkla måltider mellan varven.. Ibland var det med en hög enkronor som man gick till Servus för att handla formfranska. I alla fall så hade min pojkvän och jag skaffat bil och vi åkte runt på stan för att fördriva tiden som man gör när man är ung och tycker att tiden går långsamt. Det hände ganska ofta att det kom fram någon som ville ha skjuts hem efter ett krogbesök och ingen taxi fanns i sikte,. Vi tyckte väl allt som oftast att det var okej, så när en ensam kille kom fram och ville ha skjuts en kväll, så såg vi inget problem i det.

När vi åker är det tyst i bilen och killen sitter och tittar rakt fram. När vi svänger in där han ska gå av möts våra ögon i en hastig blick i sidospegeln. Ur hans ögon lyste hat, formligen lyste! Jag var tvungen att resa mig för att släppa ut honom ur vår bil och i samma ögonblick slog han med handen efter mig och jag dök in i bilen, slog igen dörren och skrek kör! Killen tog några språng efter bilen trots att han nog var ganska påverkad. Jag undrade varför jag såg hat i hans blick? Var det för att jag var kvinna?