susannelundin

I dag besökte jag kyrkan för att delta i en gudstjänst. Ja, detta ingår i religionspskykologin om nu någon skulle fundera över mitt besök. Jag ska alltså skriva ihop en rapport som har utgångspunkt i fenomenologiskt perspektiv. Ja,ja det kan inte roa många att läsa om detta, så nu övergår jag till själva besöket. Det var en familjegudstjänt och kyrkans miniorer, barnkören sjöng. Den härliga kraft fri från förlägenhet är helt underbar som de små barnen ännu har. De tar liksom i och sjunger med full tillit till sin egen förmåga, något som dalar när tonåren närmar sig och man jämför sig med andra hela tiden. Vackert var det och en hög julkänsla infann sig snabbt.

Jag kan nog inte hjälpa det, men en känsla av andlighet fyller mig när jag går in i en kyrka. Det är något med tiden, att tiden är så lång, så ofantlig och vi så ofantligt små, att tända ett ljus ägna en tanke åt de döda, känna närheten i det andliga rummet som kyrkan utgör, fyller mig med förtröstan. Hm, om någon undrar kan jag säga att jag är inte döpt, inte konfimerad, men tillhör Svenska kyrkan och har inte funderat på att lämna den. I bland behöver jag den tröst som kyrkorummet ger mig.
Frid vare med er goa systrar (bröder?)!