Lucia
Julkänslan smyger sig på…
Ja, så står en liten trälåda på mitt köksbord med hyacinter och i fönstret står amaryllisen, en röd till de vita gardinerna. På gardinerna sitter två röda rosetter på varje längd och i fönstret står två adventsstjärnor på fot…Ja, det känns så där lagom mycket jul. I morse var jag till kyrkan och tittade på luciatåget och fick lyssna på lite luciasånger. En fin tradition, något som finns med i hjärtat genom livet.
Bakning var det i helgen som gick, det mesta avverkades på en gång. Lussekatter, pepparkakor, brysselkex, schackrutor, mjuk pepparkaka och knäck. Kvar att göra biskvier och ja, kanske ett par kaksorter till…Ja, just hade beställning på lakriskola också…Hm, bakningsläget under kontroll! Julklappsläget är däremot inte under kontroll, Aaaahhh, vad ska man ge för något? Lättare till vissa, men mycket svårt till andra…Fantasin tryter…
Ja, vi jular vidare!!!
Kyrkbesök
Jag kan nog inte hjälpa det, men en känsla av andlighet fyller mig när jag går in i en kyrka. Det är något med tiden, att tiden är så lång, så ofantlig och vi så ofantligt små, att tända ett ljus ägna en tanke åt de döda, känna närheten i det andliga rummet som kyrkan utgör, fyller mig med förtröstan. Hm, om någon undrar kan jag säga att jag är inte döpt, inte konfimerad, men tillhör Svenska kyrkan och har inte funderat på att lämna den. I bland behöver jag den tröst som kyrkorummet ger mig.
Frid vare med er goa systrar (bröder?)!
Jag måste erkänna!
Jag är barnsligt förtjust i julen! Inte i julafton utan allt innan. Första advent med ljusstakar och adventsstjärnor i fönstren. Mossa i adventsskålar, julgardiner och belysningar so plockas fram. Den ena utebelysningen snyggare, häftigare, fulare än den andra. Ahh, att få vara den som smyger runt på hundpromenader i kvarteren och värdera utedekorationerna...Ett billigt kostnadsfritt nöje! (Jo, man är väl lättroad antar jag). Själv för egen del så är ju det där med belysning ett gissel. Har aldrig haft en belysning som hållt längre än två säsonger förutom den vanliga hederliga utegransbelysningen. Så det är slut med extra vaganta utsmyckningar utomhus för min del! Jag tycker dock att ni alla andra ska fortsätta för ja, det är så fint och juligt...
Jag älskar den röda färgen på dukar och gardiner, röda rosetter och vackra julkulor att hänga upp...Julfika med kusar och pepparkakor, glögg med mandel och russin. Helt underbart! Smusslandet med inköpslistor och gömda paket...
Juliga hälsningar till alla!
Midsommar
Trevlig, glad midsommar!!!
Ett utkast
Hm, jag kan i bland roa mig med lite skrivning...Lite små utkast till inledningar, någon dikt i bland, några bra meningar med starka ord, udda ord, gamla ord eller diaktala ord kan också formuleras och lagras...I huvudet oftast...Ord är makt!
Egentligen förstod jag aldrig vad som hände. Jag hade aldrig sett honom förut, aldrig lagt märke till hans släpande steg fast han måste ha passerat bara några meter ifrån mig. Kanske hade jag till och med tagit betalt av honom när jag suttit i kassan på biografen. Kanske endast en sedel hade skilt våra händer åt. En kväll, en speciell kväll kom han mycket närmare mig än jag någonsin velat.
Anna fumlade med den stora nyckelknippan. Efter några tafatta försök fick hon tag i rätt nyckel och vred om låset på dörren. När Anna vände sig om för att gå ut slog kyrkklockan kvart i tolv. Luften var kall och kastanjerna efter åkanten hade fällt sina blad för vintern och stod nu med kala mörka kronor. Med snabba steg styrde hon runt hörnet förbi fiket och tvekade en kort sekund innan hon tog gångvägen in mot slottsparken. Det var mörkret, det dunkla, de stora trädens siluetter i parken som fått henne att tveka, men tidsvinsten fick henne att fortsätta. När hon närmade sig granhäcken halvvägs inne i parken småsprang hon fram och andades ytligt som ett förskrämt djur. Rädslan satt i hennes kropp och hon banade framåt och han inte väja för den mörka gestalt som frigjorde sig ur häcken och spärrade hennes väg…(här får din fantasi fortsätta...)
Drömtydning
En bisarr, märklig dröm drabbade mig strax innan det var dags att släpa sig ur sängen för någon dag sedan. Jag befann mig i ett rum, tja, ett enklare rum i en uthusliknade byggnad. Det var ett stort tvättrum med dass mot innerväggen och tvättfat mot yttervägen nära dörren. Jag var inte ensam i detta rum, utan det fanns andra diffusa personer runt mig. Hur som helst så irriterade en liten figur mig otroligt mycket genom att fara omkring och smånypas i benen. Trots tillsägelser slutar inte den lilla figuren som var som en blandning mellan seriefigur och barn att sluta nypas. När så figuren gömmer sig bakom dassen för att fortsätta irritera alla genom att nypas när någon satte sig ner, blev måttet rågat. Jag tog tag i den lilla figuren trots att den duckade undan nöp jag tag i hatten som satt fast i huvudet och fick upp det lilla barnet (till storlek)/seriefiguren (till utseende). Konsistensen på denna lilla figuren som hade en skepnad av att vara pojke var geléartad och han slipprade mellan mina fingrar som den slime som finns på burk att köpa.
Jag ville dock få ut figuren ur rummet och en kvinna tog tag och föste ut honom. Han slet sig , grinade och ville in igen. Nej, sa kvinnan. När jag såg den olycklige varelsen så sa jag: Lät han komma in igen. Han känner väl inte till något annat. Nej sa kvinnan han ska härifrån. Så vaknade jag med dåligt samvete över en ledsen geléartat seriebarn med en seglarjacka och en liten hatt som grisarna i Stora stygga vargen brukar ha. Hur kan man vara så hjärtlös? Ja, jag var svettig när jag vaknade och kände mig olustig.
Gråa dagar
Det är märkligt vad gråa dagarna är. Frågar du vad jag gjorde förra veckan på exempelvis onsdag så vet jag faktiskt inte alls vad som hände den dagen.
Det är med möda man plockar fram januaridagarna. De ligger något grått töcken av obetydelse över hela månaden. Plånboken är tunn, vädret ofta tufft och mörkret kommer tidigt innan man har hunnit slutat arbetet för dagen. Egentligen skulle hela månaden behöva livas upp med något glatt, kanske det är dags för en ny ritual där vi firar januari? Frågan är vem som ska firas och varför…
Kanske vi skulle kunna fira kung Bore? Färgerna för firandet bör vara grått med inslag av en kall blå nyans, små fula plastfigurer föreställande Bore kan tillverkas i Korea och de ska vara mjuka över magen så man kan trycka till och få dockan att blåsa ut ett vindsliknande ljud genom munnen. Förstås är dockan klädd i grått och blått och har ett ansiktsuttryck som inte är allt för gulligt, utan blicken ska vara kall och hård som en nordanvind i januari.
Maten bör inte vara så överdådig, utan gärna lite halvtråkig konserverad som hela månaden är i sig. En liten torr fiskrätt med en sås som är smaksatt med citron. Efterrätt skulle kunna vara någon otäck form av pudding, typ brödpudding. Drycken skulle väl vara av mjöd och inte vara allt för god. Ja, maten ska väl vara lite som ett straff för allt frosseri som julen erbjöd och lika tråkig som januari...
Hm, jag ska fundera vidare…
Trädgårdsprojekt
Bilder: Lila riddarsporre. rosa praktmalva, rosa surfina, en variant av buskkrasse och den vita lilla blomman har jag tappat namnet på just nu. Ett vattenbänk skapat med hjälp av en zinkbalja, stenar från skogen och ett blått gräs planterat i en kruka.
Alla dessa trädgårdsprojekt!
Åh, vad jag längtar när jag tittar på bilder som blivit tagna genom alla år på mina trädgårdsprojekt. Älskar att se hur växterna tar sig år från år och blommar. För mig är det en stor avkoppling med mycket jobb att varje försommar rensa, gräva om, dela växter och plantera. Det fysiskt tunga arbetet gör mig inget eftersom det gör att jag mår så bra i själen (även om kroppen klagar i början av säsongen).
Det är jag och växterna mot vädret och mot hundarnas intresse för trädgård som ofta inte överensstämmer med mitt!
Ett sista ögonblick
Så är jag framme på dag trettio. Nu kan jag sluta skriva om ämnen jag inte själv valt att skriva om. Undrar hur det kommer att gå?
Ett sista ögonblick, jag tänker på hemresa. Den där dagen när hotellet ska lämnas och blicken faller över hotellets incheckningsdisk och den oftast svulstiga entrén. Den har tidigare beskådads på bild hos researrangören och är som ett varumärke. En sista blick över havet, en sista blick över gator och torg från bussens fönster på väg till flygplatsen. Utanför slakteriet hänger ett tjurhuvud som reklam och intill vägen står kaktusar med lila frukter. Den fina sanden virvlar upp på trottoarerna och bussen är kall och sval i den 35 –gradiga hettan. Flygplatsen närmar sig och allt blir till en transortsträcka hem. Incheckning, väntan, förseningar, skynda, hasta, ila. Sverige, kväll, natt med kyla som slår mot benen och trötthet som svider i ögonen.
Ett sista ögonblick,
ögon som möts ljudlöst, talande utan ord.
När var det sista ögonblicket?
När möttes vi utan ord?
Ögonblick av lycka, ögonblick av glädje,
ögonblick av smärta, ögonblick av sorg.
Mina ambitioner
Hm, en bra utbildning har jag och det var en ambition att klara av och göra klar. En ej genomförd ambition jag har kvar är att kanske skriva den där boken. Den där historien som finns i mitt huvud och skulle behöva komma ut som bokstäver på ett papper. Det är svårt, det finns en vånda i skrivandet, en kramp, en kamp om de rätta orden, men den finns i mitt huvud och ambitionen är att om den vill komma på pränt, då häpnar ni!
En ambition jag har är att diskutera tills förståelse kan blomma ut. Gillar inte våld, vill inte förnedra någon genom slag. Vi har alla en gräns för hur nära någon får komma oss och den vill jag respektera och respekteras för. Bara frustrerade människor slåss och det är synd att så många är frustrerade.
Den mest centrala ambitionen är att vara en god människa, lyssna och bjuda in till samtal. Jag tänker i bland på en gammal man som ville ha mitt vatten en varm, solig dag i Tunis. Det var säkert 35 grader och han pekade på mitt vatten. Jag gav det inte till honom...rädsla för en fattig människa? eller för att man inte ska ge något av princip. Historien/myten om att "ge inget då får du personen efter dig" eller "så kommer flera" slog till...Dåligt samvete fick jag...Klart att den gamle mannen kunde fått mitt vatten...Jag hade bara behövt gå in och köpa en ny flaska...Det hade nte varit värre än så för att få känna sig lite god!
Det här saknar jag
- Pengar
- Djupa existentiella samtal
- En St.bernardhund
- En airedaleterrier
- Värme ute
- Renoverat hus
- Nya möbler
- En ny Gudrun Sjödén kofta
- En snygg klänning
- Hudkräm för rynkig hud
- Omega 3 kapslar för att slippa torr hud
- Inspiration för utrensning av kroppens slaggprodukter
- Sömn i tillräcklig mängd
- Lottvinst
- Stor löneförhöjning
- Nya raggsockor
- Pansarskal för psykisk smärta
- Eget företagande i lunchsvängen utomlands
- Nya temuggar
- Insikt
Min favoritplats - Mina favoritplatser
Det finns flera platser som jag skulle kalla för favoritplats, så inte kan jag välja bara en.
En favoritplats en tidig morgon när kylan biter ute och slår in i huset är naturligtvis sängen. Tänk att ligga kvar och inte stoppa fötterna över sängkanten och känna kylan mot fotsulorna. Nej, täcket upp till hakan och en skön slummer, det är en favoritplats det!
En annan favoritplats är att låta sig värmas i solen. Underbart skönt, men tyvärr blir det inget av med det den här kalla årstiden. I mars börjar kanske solen titta fram och ge lite dagsmeja. Då trivs jag med att sitta ute mot en vägg eller i kanten av en sjö. Kanske finns det med lite kaffe, en smörgås och en stor god apelsin. UNDERBART och snart är vi där!
Flärkån, april -2010
En tredje favoritplats är att vara omgiven av vatten. Det är inte alltid det blir någon bra badtemperatur, men får solen värma i några dagar så brukar det kunna ske. Jag älskar då att bada. Ibland har det blivit en resa till varmare länder för att få bada när vår sommar inte har bjudit på något bad. Egentligen gillar jag att bada i bassäng också. En stund i en varm bubbelpool är inte fel!
En fjärde favoritplats är att sitta på ett café och prata, fundera och betrakta omgivningen. Det är som en liten paus i allt görande, att bara sjunka ner i en soffa eller på en stol och sörpla lite kaffe och gnaga på en smörgås eller kanske något sött och gott till kaffet. Mmmm…
En femte favoritplats är skogen och att vandra i fin skog på vägar och stigar tillsammans med två glada fyrbenta kamrater!
Mina rädslor
Mina rädslor, ja det finns väl många saker som jag oroar mig för, eller oroar och oroar…Ja, det finns händelser som definitivt är skrämmande.
Jag skulle inte vilja uppleva att mina barn dör före mig. Det är helt fel, helt fel ordning. Det här är lite av det pris man betalar när man skaffar barn. Att det ska hända dem något och att man då är maktlös. Inte heller skulle jag vilja bli svårt handikappad och inte kunna kommunicera med omvärlden. Jag vill inte bli ett ”skal”, varken fysiskt eller psykiskt.
Höjder skrämmer mig, hängbroar där det inte finns något att hålla händerna i, att gå baklänges ut och ner på en stege. Nervositeten gör att man skakar och det känns som hela stegen åker åt sidan eller ändå värre, bakåt!
Ormar skrämmer mig. Framförallt de smala, slingrande, snabba ormarna. När jag var barn var jag hos min farmor i Närke och det fanns gott om orm. Jag kommer ihåg hur jag stod i långgräset och de ringlade en orm förbi mig 30 centimeter från fötterna. Paralyserad och livrädd var jag. Hur skulle jag någonsin kunna ta ett enda steg till? Hur skulle jag komma till stigen igen? Det fanns även ett utedass där min bror hade suttit fridfullt en dag, då det plötsligt ringlar fram en orm ur en liten låda vid dörren. Den ringlade ut genom dörrspringan och i väg efter husväggen. Gissa någon som undersökte dasset grundligt varje gång det skulle användas!
En första
Vad som syftas med denna rubrik är svårt att tolka, en första, en första…vad då En första lögn, en första kyss, en första tugga, en första dag… Det gemensamma för allt är att det alltid måste finnas en första gång. Ibland kanske det aldrig skulle bli en första…Bättre om det aldrig blivit en första…Eller så var det tur att det blev en första, eller tur i oturen kanske…För det hade aldrig blivit en andra...
Tja, jag kommer ihåg den första gången jag åt pizza. Det var 1975 och i Östersund på Onkel Adam. En helt ny trend, hade aldrig hört talats om pizza och jag fick en med musslor på…Ingen höjdare för en inlandsbo på tio år direkt! Konstigt var det i alla fall med de där doj,doj grejorna på pizzan.
Andra gången var i Uppsala 1977 och pizzan var himmelsk! Jag kommer ihåg att jag såg pappa inne på ICA affären och jag hade med mig en kompis som skulle äta pizza. Jag frågade pappa om jag kunde få pengar till en pizza. Han tyckte att det var dyrt, vilket är förståligt, för det var inte helt billigt med pizza då. I alla fall så fick jag köpa pizza och den var så fantastiskt god! Upptäckte att denna fantastiska pizzeria finns kvar än i dag under samma namn och det är 34 år sedan jag köpte min första pizza där, otroligt!
Det här får mig att gråta
Jag gråter när det är sorgsamt och jag gråter av glädje. Så enkelt är det!
Jag kommer ihåg när jag och min kollega var på fortbildning och vi skulle få se på film som vi möjligtvis skulle kunna använda i undervisning. Ja, så satt vi där och tittade på filmen I taket lyser stjärnorna. Gissa om vi kämpade mot gråten…Ja, jag grät, så sorgligt, så starka scener. Det var i och för sig inte alla som grät under filmvisningen. En dam sov i stället för att titta på filmen och passade på att snarka rejält högt! I alla fall, för ett tag sedan såg jag filmen igen med min dotter eftersom den gick på filmkanalerna på TV och jag grät igen! Ja, jag gråter över sjuka barn, skadade och döende djur, över starka emotionella avsked.
Jag kan också gråta när jag känner mig ledsen, händer att jag tycker att livet är svårt, att människor nära mig kan göra det svårt. Ibland hjälper det med gråten för att åter resa sig. Jag kan också gråta av ren och skär lycka! Det är väl inte så ofta det inträffar kanske, utan jag skrattar och gråter nog samtidigt åt sådant som är roligt eftersom den ironiska ådran som man är född med kräver det. Egentligen tror jag att mina tårar kommer mer i skratt än i sorg. Känns faktiskt bra!
