susannelundin

Jag gråter när det är sorgsamt och jag gråter av glädje. Så enkelt är det!

Jag kommer ihåg när jag och min kollega var på fortbildning och vi skulle få se på film som vi möjligtvis skulle kunna använda i undervisning. Ja, så satt vi där och tittade på filmen I taket lyser stjärnorna. Gissa om vi kämpade mot gråten…Ja, jag grät, så sorgligt, så starka scener. Det var i och för sig inte alla som grät under filmvisningen. En dam sov i stället för att titta på filmen och passade på att snarka rejält högt! I alla fall, för ett tag sedan såg jag filmen igen med min dotter eftersom den gick på filmkanalerna på TV och jag grät igen!  Ja, jag gråter över sjuka barn, skadade och döende djur, över starka emotionella avsked.

Jag kan också gråta när jag känner mig ledsen, händer att jag tycker att livet är svårt, att människor nära mig kan göra det svårt. Ibland hjälper det med gråten för att åter resa sig. Jag kan också gråta av ren och skär lycka! Det är väl inte så ofta det inträffar kanske, utan jag skrattar och gråter nog samtidigt åt sådant som är roligt eftersom den ironiska ådran som man är född med kräver det. Egentligen tror jag att mina tårar kommer mer i skratt än i sorg. Känns faktiskt bra!