susannelundin

Så är jag framme på dag trettio. Nu kan jag sluta skriva om ämnen jag inte själv valt att skriva om. Undrar hur det kommer att gå?

Ett sista ögonblick, jag tänker på hemresa. Den där dagen när hotellet ska lämnas och blicken faller över hotellets incheckningsdisk och den oftast svulstiga entrén. Den har tidigare beskådads på bild hos researrangören och är som ett varumärke. En sista blick över havet, en sista blick över gator och torg från bussens fönster på väg till flygplatsen. Utanför slakteriet hänger ett tjurhuvud som reklam och intill vägen står kaktusar med lila frukter. Den fina sanden virvlar upp på trottoarerna och bussen är kall och sval i den 35 –gradiga hettan. Flygplatsen närmar sig och allt blir till en transortsträcka hem. Incheckning, väntan, förseningar, skynda, hasta, ila. Sverige, kväll, natt med kyla som slår mot benen och trötthet som svider i ögonen.

Ett sista ögonblick,

ögon som möts ljudlöst, talande utan ord.

När var det sista ögonblicket?

När möttes vi utan ord?

Ögonblick av lycka, ögonblick av glädje,

ögonblick av smärta, ögonblick av sorg.