susannelundin

Mina rädslor, ja det finns väl många saker som jag oroar mig för, eller oroar och oroar…Ja, det finns händelser som definitivt är skrämmande.

 

Jag skulle inte vilja uppleva att mina barn dör före mig. Det är helt fel, helt fel ordning. Det här är lite av det pris man betalar när man skaffar barn. Att det ska hända dem något och att man då är maktlös. Inte heller skulle jag vilja bli svårt handikappad och inte kunna kommunicera med omvärlden. Jag vill inte bli ett ”skal”, varken fysiskt eller psykiskt.

 

Höjder skrämmer mig, hängbroar där det inte finns något att hålla händerna i, att gå baklänges ut och ner på en stege. Nervositeten gör att man skakar och det känns som hela stegen åker åt sidan eller ändå värre, bakåt!

Ormar skrämmer mig. Framförallt de smala, slingrande, snabba ormarna. När jag var barn var jag hos min farmor i Närke och det fanns gott om orm. Jag kommer ihåg hur jag stod i långgräset och de ringlade en orm förbi mig 30 centimeter från fötterna. Paralyserad och livrädd var jag. Hur skulle jag någonsin kunna ta ett enda steg till? Hur skulle jag komma till stigen igen? Det fanns även ett utedass där min bror hade suttit fridfullt en dag, då det plötsligt ringlar fram en orm ur en liten låda vid dörren. Den ringlade ut genom dörrspringan och i väg efter husväggen. Gissa någon som undersökte dasset grundligt varje gång det skulle användas!