susannelundin

Ja, så ska jag då avslöja det spännande innehållet i min handväska. Först så kan jag berätta att jag är mycket förtjust i min handväska som jag köpte ungefär vid den här tiden i fjol. Liten och rund påminde den mig om en riktigt liten tantväska. Den är helt underbar! Hm, det finns dock en person som helst inte vill bära min väska och som kallar den för korven!

I min väska har jag en stor plånbok som jag fått av min pappa. Han har en likadan och tycker att det är den bästa plånbok man kan ha. Den är väldigt stor för en liten väska, men vad mycket kvitton det går ner i den! För att inte tala om alla dessa medlemskort man ska ha i dag för att få rabatter. De har hamnat i det väl tilltagna myntfacket.

Vidare så har jag ett band med nycklar, pappersnäsdukar, mobiltelefon med ett mobilsmycke som föreställer en smutsgris. Tuggummin med stark smak, nikotinfritt örtsnus, parkeringskvitto från shoppingrunda med flickorna, två stycken små ficklampor( en i rosa och lite mer i min smak). Hm, en tom extra plastpåse kan vara bra att ha med i väskan (tydligen). En Ipren, två hårsnoddar (rosa förstås) och en helt underbar läppglans i rosa nyans!!! Saknas gör faktiskt mina bilnycklar som ibland hamnar i jackfickan.

OBS! Kanske du inte heller liksom jag förstått att du kan klicka på bilderna för att studera dem i större format? Hm, varje dag lär man sig något nytt!

Jag har vuxit upp som lillasyster till tre bröder. Det har varit en stor spridning i åldern mellan oss och brodern närmast mig i ålder är 3 år äldre (eller som jag alltid sa när vi var yngre 2 ½ år, vilket han inte höll med om då.) Sedan är det 10 års åldersskillnad till nästa broder och till min äldsta bror var det 16 år. Jag tänker här berätta lite om min äldsta bror.

Min äldsta bror har jag under åren haft väldigt lite kontakt med. Han flyttade när jag bara var ett par år och började jobba på en stor industri cirka 50 mil från hemorten. Han kom hem ibland vid jul eller en sväng på sommaren, men med åren blev det allt mer sällan. Han reste inte gärna bort, utan tyckte nog att det var skönt att vara hemma när han var ledig. Egentligen kände jag honom knappt alls. Vi hade ett gemensamt intresse i alla fall som vi gjorde tillsammans och det var att fiska. Vi kunde sitta i båten tillsammans och vänta ut gäddorna.

Sista gången vi pratade med varandra ringde han mig för att berätta att han hade lungcancer. Han cyklade sommar som vinter och hade vid jultid tyckt att det kändes väldigt tungt att cykla. Lungorna orkade inte riktigt med. Han fick snabbt sin diagnos som löd lungcancer.

Det var svårt att plocka att plocka i hans saker efter hans död. Det kändes som man inte hade rätt till det, som man snokade i hans liv, något som han alltid hade velat ha för sig själv. Jag önskar jag kunde säga att begravningen var fin, men prästen var vimsig, sa fel saker, begravningsfikat var flyttat till ett helt annat ställe utan vår vetskap och det var ett par chefer som var med pliktskyldigast vid kaffet skulle jag tro för att representera företaget som han arbetat vid i hela sitt yrkesverksamma liv.

Må du ha många fina fisketurer nu bror!

Tja, det här med kläder kan vara ett kapitel för sig. Det är så att man under samma dag kan behöva byta kläder flera gånger. Ofta styrs man av vilken aktivitet som man ska till med. Ska hundarna ut så blir det varma gåvänliga kläder och ska man jobba så blir det andra kläder som styr. Är det vedbärning eller något annat utearbete så blir det naturligtvis de sämsta kläderna som gäller och då ser man ut som en trashank. Jag brukar bära en blå gammal fleecetröja med mörkare nyans i sidorna, en vinröd mössa, storstövlar och fleecebyxor eller överdragsbyxor till utearbete.

Hm, dagen till ära bär jag svarta jeans med blekta partier och en ljusblå jeansskjorta. Inget speciellt överdådigt med andra ord, men helt och rent. Bra kläder utan att man tar i för mycket. Lufsar man på en hel dag inomhus är det skönt med riktiga slapparkläder, typ t-shirt och mjukisbyxor, vilket det har blivit en del i julhelgen…

Oj, vilket svårt ämne. Hur ska jag utveckla, förklara min tro? Jag, vi är uppfostrade i ett samhälle som bygger på kristna värderingar även om vi anser att vi inte är direkt kristen. Jag har läst en del om andra religioner och kan faktiskt se vissa goda värderingar och tankar i samtliga stora världsreligioner. Något som finns i alla är tanken med godhet, vilket jag tror är nödvändigt för att vi ska kunna leva sida vid sida. Jag tror också att tro är viktigt för oss människor, vi behöver något som ger oss tröst, trygghet och förtröstan i våra svåra stunder och glädje i de ljusa, stora minnena. Detta är något vi behöver oavsett vilken religion vi har, något fundamentalt.

Jag kan inte säga att jag är kristen antar jag eftersom jag varken är döpt eller konfirmerad, men en tro har jag och den handlar om godhet, tolerans, ärlighet och kärlek. Att utöva och känna godhet får mig att må bra, tolerans ger mig perspektiven att förstå min omgivning, ärligheten kommer med förståelsen och jag förväntar mig ärlighet tillbaka och kärlek är själva livet som det osynliga band som knyts mellan ett nyfött barn och dess mor.

De starkaste ögonblicken i varje människas liv är förknippade med livsavgörande händelser som antagligen har med liv och död att göra, men det finns naturligtvis många små ögonblick som etsar sig fast i minnet. Här är fyra ögonblick från mitt liv.

Ett ögonblick: Mitt första minne: Mamma kommer upp på morgonen och jag förvånas över att hennes naglar under natten blivit röda! Hur kunde de bli röda?

Ett ögonblick: Jag är i sexårsåldern och kan ännu inte simma. Jag sitter i baksätet i Volvon och det är väldigt varmt. Vi åker på Norges slingriga vägar och stannar till vid en parkering nära en fjord. Svettig och rosig ber jag att få bada för det är lite sand vid kanten av vattnet. Jag går ner och det är grunt, alldeles för grunt för att kunna doppa sig. Jag tar ett steg till och det finns ingen botten! Ingen ser mig och jag får inte fram ett ljud. Sprattlar och når sandkanten med en tå och lyckas sprattla mig in till kanten.

Ett ögonblick: Jag är i tonåren, kanske 14 år. Vi gillade att vara ute i mörkret, jag och mina kompisar. Vi var nere vid det stora inomhuscentrum bredvid skolan en kväll och mötte en kille vi kände som hade med sig en kompis, en tunn liten kille som vi inte sett förut. De hade tankat bra och sluddrade för fullt. Vi fortsatte åt vårt håll och de gick åt ett annat. Dagen efter fick vi reda på att kompisen, den lilla killen somnat ute i snön och eftersom han dessutom hade hjärtfel och en stor mängd alkohol i blodet så dog han, ensam.

Ett ögonblick: Min äldsta dotters födelse: Efter en lång förlossning kommer en vacker fin bebis ut ur min kropp och barnmorskan virar snabbt och vant bort navelsträngen som slingrat sig runt halsen på bebisen. Blixtsnabbt lägger hon upp barnet på mitt bröst förbi min mage. Jag känner värmen från den lilla kroppen, ögonen öppnas och de är intensivt blå. Doften av fostervatten, doften av liv fyller mig. Vilken värme, vilken känsla!

Genom åren har jag träffat flera goda vänner, så det känns svårt att skriva om en vän. Jag ska ändå göra det och det är en vän som jag lärde känna när jag började på högskolan. Första minnet: Vi stod i en hög i korridoren och väntade på vår första föreläsning. Jag var helt ny i denna miljö och funderade om jag överhuvudtaget skulle klara av första fempoängaren i kursen. 1000 sidor litteratur hade de skrapat ihop och jag funderade om det var möjligt att lära sig allt. De flesta var yngre än jag, men det var några i samma ålder eller äldre. Jag lade märke till henne redan då, hon var som jag lite nervös över vad hon gett sig in på. Inne i föreläsningssalen hamnade vi nära varandra och det blev att vi alltid satt i den konstellationen (vanemänniska som man är). Vi blev tre som umgicks mycket från början och vi hade mycket diskussioner kring litteratur och tentor.

Efter ett tag blev det hon och jag som trampade på i samma fotspår hela vägen till färdiga gymnasielärare i historia och svenska. I fem och ett halvt år kämpade vi på, bodde tillsammans ibland, lunchade ihop, diskuterade studier, skrattade och jämförde våra liv som var så olika, men i grunden så lika. Vi kände ofta lika, oroades över andras motgångar, skrattade och hade väldigt roligt ihop (ironiska och självutlämnade som vi var). Vi pratade män, barn, familj, drömmar, barndom och vände ut och in på olika samhällsskeenden och vilken historisk påverkan de haft för våra liv. Inget samtal var för smått för att tas upp. Jag kommer ihåg när vi skrev c-uppsats i historia och vi tillbringade ett flertal dagar på länsarkivet. Djupt intresserade av varandras arbeten (mycket smala intressespår, som lätt tråkar ut den mest duktiga på att lyssna) hjälpte vi varandra framåt mot fil.kand examen. Tack Lena för allt stöd du gav under alla år. Tyvärr finns du inte längre bland oss, men hos mig lever du kvar, vi sitter där i ett studierum, vi kopierar papper, vi pratar förtroligheter, vi skrattar och har roligt.

Min dag började strax före sju då jag vaknade av min mans väckarklocka som ringde ett flertal gånger på morgonen. Strax därpå var jag uppe och i farten för att göra mig i ordning för stadsresa och hämtning av dottern. Myser lite med hundarna, duschar och letar fram lite kläder. Packar med mig ett par överdragsbyxor då temperaturen visar på – 23 grader. Ett par mil från stan är det – 28 grader och man kan med lätthet hålla sig för skratt. Är så trött när jag kör att jag hamnar i en sådan loj stämning att jag skulle kunna ha sovit. Hade det inte varit så kallt hade jag stannat och sovit några minuter. Åker förbi och hämtar dottern och åker till en inomhusparkering. Trots att jag var tidigt var det knappt jag lyckades få mig en parkering, men som tur var kunde jag klämma in mig mot en vägg i garaget. Dock, var det svårt att hitta en fungerande p-automat i garaget, men efter lite trixande rasade kronorna ner och jag fick min biljett. Började sedan med en fika eftersom inte klockan var tio och gick sedan till Ur och Penn för att titta på bijouterier. Gick runt på flera affärer och lyckades få ihop de julklappar jag hade kvar att köpa. Kom till garaget och min lilla fina bil hade tinat fram och det var bara lite snö kvar i hjulhusen som jag krafsade bort. Åkte sedan till ÖB, men konstaterade snabbt att där inte fanns vad jag sökte. Åkte då till köpcentret Lillänge för att handla en del mat som inte blivit handlad till jul. Allt gick bra, handla det jag skulle och mer därtill (tycker att den där julstrumpan som ska fyllas på julaftonsmorgon har blivit väl stor (önskemål: twistpåse, hårda karameller, chokladtomte osv.) och en kingsize strumpa måste till!

Tja, så gasade man på hemåt och efter vägen stod det tre genomfrusna, vitfrostiga älgar i – 28 grader. Livet är hårt för de vilda djuren med i kylan. Efter vägen slog termometern upp på – 30 grader! Kom hem, lagade mat, packade upp påsar, drack kaffe och somnade en stund. Vaknade att dottern tjatade om att jag skulle hämta in julsakerna (ingen annan ville sticka ut näbben) så det var att kliva upp och gå ut i förrådet och plocka in kartongerna. Sedan har jag burit ut tomkartongerna och hämtat in mer ved. Trött och less sitter jag nu här och bloggar!

= Jag!

Desto äldre jag har blivit desto mer tror jag på kärlekens kraft. Kärlek ger ömhet och empati, kärlek ger värme och trygghet, men kan också vara berusande lycka och stormande glädje. Den kärlek som spirar är en stark kraft som blommar ut och sprider sig vidare som maskrosfrön med vinden. Det är lätt att tänka kärlek som den mellan två kärande, men kärlek finns i vår vardag och genomsyrar våra liv. Kan du känna kärleken inom dig är jag övertygad att den når ut till andra. Ge ömhet och visa omtanke till dina vänner och känn vad gott det gör.

Mamma

Den 11 november 1998 dog min mamma Märta. Det var en svår tid, men jag hoppas att jag var henne till hjälp de sista dagarna hon levde. Det började med att hon blev dålig julen 1997 och gick till doktorn som trodde att hon hade magkatarr eftersom hon var uppkörd och hade svårt att äta. Men hon kände sig inte bättre på medicinen och efter cirka två veckor såg jag att hon fått gulsot. Jag trodde väl mest att det kunde bero på medicinen, men i alla fall så skickade hälsocentralen henne vidare till akutmottagningen. .Ja, så började alla undersökningar som aldrig visade något konkret.  Den 30:e oktober 1998 åker jag till mamma, smyger in ifall hon sover. Mamma kommer ner med täckjacka på sig. Hon ser glad ut för att jag kommer. Jag frågar henne redan i hallen om hon inte vill åka till akuten om hon mår så dåligt. Mamma går till skåpet i köket och säger: - Det är cancer jag har. Jag säger först ingenting. Men sedan frågar jag om det blivit klart nu. - Ja, den trettonde oktober fick jag besked om cancer i bukspottkörteln. Vi pratar lite runt det hela och jag säger att det är klart att hon kan vara hemma.Vi pratar mediciner, andra värktabletter, möjligheter att få vara hemma. Tolv dagar senare är hon död. Mamma blev 66 år. Vila i frid lilla mamma! Ditt liv var inte alltid lätt. Det fanns mycket sorg och smärta och jag hoppas att din själ är fri!

Pappa

Den 12 oktober 2010 fyllde min far Lennart 87 år. Han har varit mig till stor hjälp genom livet och han har verkligen varit en fantastisk morfar för mina barn. Många berättelser har blivit fantiserade i hans närvaro, många böcker har blivit lästa och många lekar lekta. Skoaffär, tiger i buren och kurragömma är några av de lekar som han roat barnen med. Teckningstävlingar med konstutställning på väggarna och shackspel var andra aktiviteter som roat han själv likväl som barnen. Tack pappa för att du blivit gammal och funnits till hands för oss!

Det är svårt att hitta tillbaka i minnet till den första kärleken. Vad är skillnaden mellan förälskelse och kärlek? Är det djupet eller intensiteten? Kanske var det den varma känslan som fyllde mitt bröst när jag tryckte mitt ansikte mot en hästs varma mule? Kanske första kärleken var när jag och en kompis i 8-års ålder fick skjuts i en silverfärgad raggarbil med rävrumpa på antennen? Eller var själva livet kärlek när man var barn, badade och cyklade runt fri utan några mer förpliktelser än att komma hem och äta middag och sova? Sedan kom en annan tid fylld med fixering vid utseendet. Studerandet av spegelbilden och frågan: Vem är jag? Så kom de där små blickarna, de hastiga ögonkasten i en korridor, rodnade kinder och svettiga händer. Sedan smyger sig längtan in i själen, längtan efter den fysiska närvaron av en annan människa. En åtrå som växer och blir till kärlek, men åter igen, kärlek kan vara den varma äkta känsla som fyller ens bröst till den grad att den växer ut genom ens mun och ut i armarna, skapande en omfamning eller trösterika, glädjande ord. Mycket kärlek till vänner, till barn, till min man. Jag älskar er alla och kärleken är gränslös.

En avig typ, svårmodig och lögnaktig …Nej, kanske inte. 45 år, tre flickor, en tonåring och två som passerat det tonåriga stadiet. Leker, pratar och skrattar mycket med mina barn när vi träffas. Jag tycker om mycket och är intresserad av mycket. Är nyfiken och vill veta och lära mig nya saker hela tiden. Min äldsta dotter bor i Göteborg och när jag besökte henne första gången var staden Göteborg en vit fläck på kartan för mig. Vad gör man då om man nu är jag? Jo, man skaffar en karta över staden, planerar vad man ska besöka och går sedan med kartan i väskan och upptäcker staden.Åker naturligtvis Grodan vilket ger ett perspektiv till på staden och går sedan på stadsmuseet för att känna stadens historia ut i fingertopparna. Vem har vandrat på gatstenarna, vem har skändad staden hjärta? Talar naturligtvis om för andra vad man läst, upptäckt och sett, vilket ibland leder till att åhörarna börjar gäspa. Är detta någon manisk ådra tänker du kanske? Nej, det är grottmänniskan inom mig som synar av sitt revir efter tillgången på byten och vilka faror som lurar i buskarna. Flyktvägarna måste vara klara, man måste alltid veta vilka alternativ som står tillbuds. Hm, en intressant reflektion är väl att vi biologiskt sett inte utvecklats sedan denna tid då vi vandrade till fots och ägnade dagarna till att söka föda...Inte jag i alla fall!